Oj vart ska jag börja! Det är helt klart det häftigaste man kan göra, okej att det gjorde ont men så här i slutändan är det värt det alla gånger om!

Vaknade på måndag morgon vid 4:30 av värkar som jag inte har känt innan. Jag har väl i princip bara haft lite sammandragningar och små förvärkar innan. Låg kvar i sängen till 5:00 då jag blev rastlös. Värmde på vetekudden och åt en tallrik fil med müsli. Roger var upp och kollade till mig men jag trodde inte att det var något så han fick gå och lägga sig igen. Tyckte det var svårt att veta om det var värkarna som satt igång eller om det var kraftig magknip. Det är ju som inget man har varit med om innan, så man vet inte vad man har att vänta sig.

6:45 konstaterar jag att det inte är någon magknip alls. Har skickat iväg Roger på jobbet för det kändes som att det eventuellt skulle lugna ned sig. Var ner och laddade två maskiner med tvätt vid 7:00 och det var inte lätt att gå i trappen när en värk satte igång.

Under morgonen chattade jag med min fina vän Linda som tyckte att jag skulle ringa in till förlossningen, för hade jag inte ganska tajta värkar. Hade tidigt värkar som varade i 1 minut med 3 minuters mellanrum, vilket hon tyckte var ofta. Men lite tjurig är man allt! Vet att jag upplevde det svårt att komma ihåg att andas, nästan lättare att spänna sig under värkens gång och sedan tokventilera.

Ringer första samtalet till förlossningen vid 8:30, hon tror att det har satt igång men att det är bra att man väntar hemma så länge som möjligt. Kan prata under tiden jag har en värk så de är inte så kraftiga än. Lägger mig på sängen och vilar lite.
Roger ringer under sin fikarast vid 8:45 för att kolla läget. Berättar att jag har varit i kontakt med förlossningen men att de tyckte att det är bäst att hålla sig hemma så länge som möjligt. Råder Roger till att vara kvar på jobbet fram tills han har lunch vid 11tiden, för än så länge är det inte så jobbigt. Himla skönt att ligga på sängen med filten och vetekudden. Var hela tiden inställd på att det inte satt igång och även om det hade satt igång så var chansen stor att det skulle lugna ned sig.
Efter ett tag ringer Roger och säger att han kommer hem i stället, han kan inte riktigt koncentrera sig på jobbet när han vet att jag ligger hemma och har ont.

Han är nog hemma lite efter 10:00 och det känns faktiskt skönt att han är hemma, skönt med sällskapet och nån att prata med när det gör ont. Känner att jag inte kan ligga på sängen hela tiden så vi går upp och äter lite hamburgare till lunch, vilket jag tror var kanon för det som komma skall. Riktigt gott och hungrig var jag så det gjorde susen.

Efter lunchen känner jag att en dusch kan vara skönt så jag hoppar in i duschen och tappar upp ett bad. Skickar ner Roger i tvättstugan för att hämta upp tvätten. Ser att slemproppen har gått och blir lite nervös. Ropar på Roger och vi bestämmer oss för att åka in. Så det är bara att duscha av sig, klä sig och packa det sista i BBväskan. Det var skönt att ha Skruttens grejer klara så att man inte sprang runt med den under tiden.
Roger fick med sig jobbtelefonen hem så den var vi tvungen att lämna in innan vi åkte till förlossningen. Allt eftersom vi åkte in ökade värkarna och det var olidligt varje gång bilen guppade till.

Blev inskriven på förlossningen 12:37. Vid första undersökningen var jag öppen 3 cm. Så det hade jobbat på bra under morgonen och förmiddagen.
Vi blir tilldelad en ny barnmorska och undersköterska vid 15:00 eftersom dagpersonalen går hem. Ytterligare en undersökning görs och de konstaterar att jag är öppen 4 cm. Börjar med lustgasen fast jag var lite skeptisk till den från början. Var rädd att jag skulle må dåligt, men inget illamående blev det som tur var. Tyckte dock att det var lite svårt att hitta på andningen och framförallt komma på och andas i masken innan värken verkligen satte igång. När den väl funkade var den helt klockren. Blev nästan lite rädd vissa gånger över hur bra det verkligen funkade.

Står upp en del med hjälp av gå bordet, försöker få till andningen med lustgasen men tappar bort mig flera gånger pga smärtan som bara blev värre och värre. Vid vissa gånger glömmer jag helt bort andningen pga smärtan, tur att Roger var med och påminde mig med andningen. Hade sagt till han redan innan att jag har en tendens till att sluta andas när det blir jobbigt.

Tredje undersökningen vid 15:30 visar att jag fortfarande är öppen 4 cm och nu har det alltså stått still. Vi kände både jag och Roger vilket bakslag det var, men vad kan man göra i den stunden? Har otroligt ont så barnmorskan bestämmer att vi ska sticka hål på hinnan och sedan ringa efter ryggbedövning. Känns skönt att veta att bättre lindring kan fås. När vattnen rinner ut ser hon att det är grönt, så med andra ord har Skrutten bajsat i vattnet och det beror mest troligt på stress och att han eventuellt hade navelsträngen runt halsen. Lite nervös blev vi!Barnmorskan ska försöka sätta en nål i min vänstra hand men hittar inte på kärlet. Hade svårt att ligga still pågrund av värkarna plus att jag inte är allt för glad i nålar så det gjorde det inte lättare. Barnmorskan berättade efteråt att jag hade blivit lite irriterad medan hon var och letade blodådran. Till slut får hon sätta nålen i armvecket och jag kan fortsätta att koncentrera mig på värkarna. Upplevde överlag att det var väldigt jobbigt när de var och tog på mig under en värk, det var som om att allt kändes 100 gånger så mycket, så någon gång där sa jag till barnmorskan att hon inte skulle röra mig.
Sen vr det lite för många frågor som ställdes under tiden vilket var riktigt jobbigt, även ljudet av bebisens hjärtljud på CTGkurvan var jobbig, så den fick jag stänga av. Ville helst vara inne i min egna värld och koncentrera mig på smärtan.

Men nu går det undan! Under tiden vi väntar på läkaren för att sätta bedövningen öppnar jag mig 5 cm och är med andra ord öppen 9 cm när ryggbedövningen äntligen är satt.
Bedövningen sätter igång ganska så fort, och det är otroligt skönt. Får en chans att vila lite och framförallt äta. Till middag bjöds det på fisk med kokosmjölk och currysås och det var absolut den godaste fisken på länge, även om det var ett smaklöst torskblock. Roger hade tidigare varit ner på Pressbyrån och handlat lite banan, godis och Dr Pepper så det mumsade vi på ett tag. Skönt att ändå fylla på med lite krafter, även om vi hade tur och kunde äta lunch hemma i lugn och ro. Roger tyckte att det var väldigt skönt när bedövningen började värka, han upplevde mig som att jag var från en scen ur filmen Exorcisten.

Kände för att sova en stund, men barnmorskan ville att jag skulle ställa mig upp ett tag. Stod ett tag innan jag kände hur det verkligen tryckte på. Ny undersökning visa att jag nu var fullt öppen men att huvudet inte låg tillräckligt långt nere, så det var bara att ställa sig upp igen i 15 minuter. Härdade ut 15 minuter sedan höll jag på att bajsa på mig. Har aldrig varit med om en sån stark känsla någonsin. Jag sa rakt ut att jag måste bajsa för fan!!La mig igen i sängen och nu var det i princip bara att trycka på. Ryggbedövningen stängdes av och lustgasen togs bort. Nu var det bara till att koncentrera sig på att få ut Skrutten. Krystade i 25 minuter innan lillSkrutten var ute hos oss.

Så 19:59 föddes våran underbara son, han vägde 3420 g, var 50 cm lång och hade ett huvudmått på 35,5 cm!!

Vilken känsla att få upp våran lilla kille på bröstet. Helt klart den sötaste i världen!
Det tog ett tag innan moderkakan kom ut, så under tiden hann Roger klippa navelsträngen, lite prover tas och Skrutten hann till och med bajsa ner hela höger sida på mamman.

Jag är så glad över denna upplevelse och att jag fick dela den med Roger. Utan han tror jag inte att jag hade fixat det hela. Är glad att det gick så relativt fort som det gjorde. Under krystningsarbetet fick barnmorskan hålla emot ett tag, sprack dock ändå en bit så några stygn fick hon till att sy.

Hade svårt att kissa efteråt, försökte 3 gånger med bäckenet men kunde inte slappna av. Hade förlorat en heldel blod så jag fick inte ställa mig upp och gå på toa på en gång heller. Men gud vad skönt det var med en dusch efteråt, fick en väldig klåda över hela kroppen efter ryggbedövningen som höll i sig till dagen efter, tur att jag hade body butter med mig, för annars hade jag kliat sönder mig själv.
Innan vi åkte in till BB fick vi det välomtalade fikat, och visst var det gott. Vi skålade i Champis och konstaterade att vi gjort ett riktigt bra jobb.

Tiden på BB upplevde jag som bra, trevlig personal alla dagar. Upplevde aldrig att vi blev stresshemskickade, utan de blev nästan brydd när vi inte ville stanna en extra dag. Men vi båda kände att vi kunde slappna av på ett bättre sätt om vi fick vara hemma.

När vi åkte hem upplevde jag det hela väldigt jobbigt. Grinade en hel del både på sjukhuset, i bilen och hemma. Tror att det blev så bestämt, att nu ska vi göra detta! Man hann inte riktigt landa och känna efter, utan det var hårt jobb en heldag och sen fanns det ingen chans till att vila ut. Så alla hormoner bubblade upp till ytan och jag blev ett totalt nervvrak. Som tur var tog Roger det bra, och tröstade på bästa sätt.

Tiden här hemma är helt otrolig, dagarna bara springer iväg. Är fortfarande så inne i att hitta rutiner och att få igång amningen. Jag tycker att vi fördelar arbetet på ett bra sätt, Roger är med upp på nätterna och stöttar mig vid amningen och ger sedan ersättning. Känner att vi verkligen har blivit ett bättre team, att vi strävar mot samma mål är viktigt! Det gäller att ta hand om varandra, och verkligen prata ut om det är jobbigt. Vad dagarna framöver har att bjuda på det får vi se. Men en sak är helt klart, mitt hjärta svämmar över av kärlek när jag ser mina fina killar. Det är nu livet börjar och det gäller att ta till vara på minuter varje dag.